Så olika

Lillebror skriker på nedervåningen någon gång vid två-tiden på natten. Som vanligt vaknar jag på två röda sekunder och flyger nerför trappan. Storebror ligger redan i vår säng, sin vana trogen. Mannen sover vidare under sina kuddar som skyddar honom likt kinesiska muren mot Storebror. För fick Storebror bestämma skulle han hålla sin pappas öron hela natten och det orkar inte pappan.

Lillebror berättar ganska vaket mellan hulkningarna att någon tagit hans ben. Men vi hittar turligt nog bägge hans ben i täcket. Jag hittar också hans älskade snutte och då slappnar han av och borrar ner sig i kudden igen. Jag kysser hans panna ömt. Då säger han surt: "Gå iveg mamma. Jag ska sova nu". Det är min älskade Lillebror i ett nötskal. Han är så självständig. Sedan den dagen han föddes har jag känt att han kommer vilja flytta hemifrån snart. Och vid de sällsynta tillfällen när han kommer till vår säng på natten suckar han bara och ångrar sig efter tio minuter och går tillbaka till sin säng.
Storebror däremot får aldrig nog av närhet. Han ska gifta sig med hela sin familj och säger att han vill nog bo med oss hela livet.

Dessa två väldigt olika pojkar är bägge mina och jag förundras över dem varje dag.