Dagen efter

När tredje barnet kom till vår säng i går natt tänkte jag att "oj, vad det var gott om utrymme", men det berodde förstås på att maken redan schappat till soffan i stället. Han tröttnade väl på att generalen helst vill hålla i både mina och sin pappas öron. Tredje sänggästen, Doctor D var klarvaken, stampade högljutt uppför trappan när han kom och frågade trettio gånger " Var e daddy" till jag tröttnade och la tillbaka honom i sin säng där han somnade ögonaböj. I dag är jag återigen trött och förvirrad och tänker att det är en massa saker jag måste göra som jag glömt, var det inte en räkning jag missat och det går åt fanders med viktminskningen, nu måste jag skärpa mig och svägerskan har opererat höften -henne är det verkligen synd om- och jag borde skicka en present.

Time for CHANGE!

Såg lite av debatten mellan Obama och Mc Cain häromdagen. Det räckte för att bli övertygad om att Obama måste vinna. Han är ju så mycket mer presidentlik. Se hur han för sig och hur förtroendeingivande han är. Plus att han ser bra ut. Mc Cain är en liten rund gubbe som struttar fram och hotar med att ställa in sin kampanj för att ägna sig åt finanskrisen, som han ändå inte har så många lösningar för. Nu handlar det ju inte bara om utseende och hur personer för sig. Men medge att det ändå har betydelse.

Min man, som är amerikan, har utvecklat ett slags narkotikaliknande beroende av att läsa allt om Obama och för honom och hans likar och hoppas jag också att de inte ska behöva bli besvikna utan att han vinner. It is time for CHANGE!

Fanders med flaskorna

Känner mig trött, sorgsen och förvirrad. Oftast brukar de känslorna bero på just trötthet. Men det är också den här kemikalien bisfenol A:s fel. Brukar inte stressa upp mig för sådana larmrapporter. Men hur sjutton kan man stoppa sådana preparat i barnprodukter. Vällingflaskan ska ju vara själva kärnan av trygghet för många barn. Också har man kanske gått och lurat i dem en massa skit genom just denna symbolen för ens kärlek. Ungefär som om man låtit gamla gasspisen stå och läcka med avsikt.

Hörru chefen

Jag känner den komma smygande- arbetslusten. Den kommer alltid på fredagar. Då saknar jag jobbet. Jag älskar fredagskänslan, när veckan börjar komma till sitt slut. Man randar de sista notiserna innan man tar en trevlig lunch med kollegerna. Kanske skulle jag ringa chefen.
- Du, jag har en sådan arbetslust. Får jag komma tillbaka?
- Vad trevligt, säger han förstås. Hur mycket kan du jobba?
- Jag tänkte mig kl 10 till 14 på fredagar.
- Inte mer?
- Nej, jag vill inte bränna ut mig. Gäller att maxa arbetslusten.

I svampskogen

Gänget i svampskogen. Generalen, morfar. Doctor D, och maken. Finblomman och jag fotograferar.

Bisarra middagskonversationer

Vi har så mycket goda intentioner maken och jag. Som att vi ska äta middag tillsammans helst varje dag. Det kan gå till så här:
- Maten är färdig, säger jag eller maken.
- Nej, vänta, jag bygger en glittermaskin, säger Generalen. Så kan du strö glitter på bröstmjölken till Finblomman.
- Hrmm. Precis vad jag önskat mig.
Vid middagsbordet surar Tvåan.
-Äcklig mat. Jag gillar inte äcklig mat.
Maken tittar ut genom fönstret och jag ser att han är långt borta. Kanske tänker han på PVC fönster kontra kärnvirke fönster eller något annat husprojekt.
Tio minuter senare när jag tröstlöst försökt få i gång någon konversation med maken och Tvåan, behagar Generalen komma.
-Vad har du gjort på dagis idag?
- Vet inte, kommer inte håg.
-Vad åt ni då?
- Vet inte, kommer inte ihåg. Jag vill bygga en maskin med dig efter maten.
Finblomman däremot, hon skrattar med hela ansiktet från sin babysitter bara jag ger henne ett ögonkast. Henne finns det hopp om. Vi ska nog vi styra upp middagssnacket framöver.

Höstresa

Undrar ni var vi tog vägen förra veckan? Vi åkte till Småland. Där har vi ätit kräftor (som mormors granne tagit upp åt Generalen eftersom han ÄÄÄLSKAR kräftor) plockat svamp och gått på samhället och fikat och ätit. Det är sånt vi gör där. Tvåan var alldeles till sig när vi plockade svamp med Morfar. Han gick där med en korg som var lika stor som han själv och pekade och frågade" E de en god svamp, mamma? och plockade för glatta livet. Men sedan vägrade han att äta dem och deklarerade allvarligt att att "De eeee ingen go svamp". Generalen gillade såväl kantareller som trumpetsvamp och åt upp mormors och morfars portioner med. Tvåan fick rida en häst för första gången i söndags. Han var så lycklig att han hoppade i sadeln och sjöng hela vägen. I tisdags tog vi tåget hem Generalen och Doctor D satt i två och en halv timme i sina säten och kollade på film och ritade i pysselböcker. Sedan började de skrika BAJSKORV till varandra och drog varandra i håret, men det var bara sista kvarten. Då var det skönt att Daddy mötte oss på perrongen i Flempan.

Besök i studentvärlden

Igår flyttade jag till en annan värld. Bara för en dag. Jag gör det varannan onsdag. Läser en kurs i reportageskrivande på Södertörns högskola. Jättekul är det. Och då har jag med mig Finblomman . Det känns som jag inte riktigt hör dit. Nog önskar jag att de såg mig som en av dem- en av de där unga fräscha studenterna. Men jag avslöjar mig nog med min ohippa röda jacka, inte sällan med nytt kräks på axeln och gamla gympadojjor som inte ens är häftiga. Också är jag ju inte 20 längre. Fast de ler åt Finblomman alla fall. Och några gånger har vi sett andra mammor med bebisar. Vi ler förtroligt mot varandra och säger några ord. De är nog riktiga studenter, tänker jag. Som pluggar på heltid menar jag. Men de här onsdagarna låtsas jag att jag är det med. Äter lunch med mina kursare och köper kaffe ur automaten med poletter. Jag har köpt ett helt gäng med poletter, det gör man på Södertörn.

Jag blir så ARRRGG

Grrr. Jag kan inte hejda mig. Hur gott om tid vi än har på mornarna kan man ge sig fanken på att det ska strula när vi ska ta på oss kläderna och gå till dagis. De vill inte och fastän jag förvarnar så att de kan avsluta sina lerkastartävlingar, kasta-ut-alla-leksaker-på-golvet-lekar eller sedvanliga demolerande av huset räcker det aldrig och de blir ARRGGA för de VILL INTE. Då försöker jag vara lugn. Det är jag i fem minuter i alla fall. Men vi har ju aldrig så mycket tid, så jag höjer rösten och försöker få Ettan och Tvåan att tävla mot varandra och mig för att se vem som tar på sig först. Det funkar typ en gång av 25 bara. Sen börjar Finblomman gasta där hon ligger på golvet med overallen på. Och då tryter tålamodet och jag blir ARRRRGG på Generalen och Doctor D och säger till dem att ta på sig NUU. Då blir Generalen ännu mer ovillig och Doctor D härmar honom som vanligt. Fast när jag blev riktigt arg häromdagen gick det som smort dagen efter. Fast i dag var vi tillbaka på ruta noll.

Finanskrisen

Jaha. Också var det det här med Lehman brothers och hela finanskrisen med dess molijoxer och molijänger. Vi lever i en föränderlig värld. Pengar vet man inte om man har man längre, om man inte fortfarande stoppar dem i tagelmadrassen förstås. Stackars alla människor i USA som förlorar jobb och privatekonomin går åt fanders när de inte får sålt sina hus. Ska man då som villaägare i storstad i lilla Sverige oroa sig inför kommande räntestegringar. Ja, det ska man väl. Vi bör ju i alla fall se över våra privatfinanser om vi klarar högre räntor, säger bankanalytikerna. Det är verkligen konstigt hur hela världen sitter ihop. Att här sitter jag och ammar i Huddinge och kan komma och påverkas av en konkurs på ett finansinstitut i USA.

Med skräck i rösten

I takt med att familjen och åtaganden utökas försöker jag lära mig att be om mer hjälp. Som det här 40-årskalaset jag gärna vill åka till, lördag till söndag, med maken i Borås hos goda vänner om mer än två månader. Jag inser att det är bäst om be om hjälp med barnvakter redan nu. Eftersom mina föräldrar, som bor 40 mil bort, hade svårt att ställa upp och vara barnvakt gick frågan till min bror. Han svarade glatt och forcerat "Menar du barnvakt till två eller tre barn" (Han har ett barn som kan sitta still i flera timmar på en restaurang, våra barn är inte av den typen)"Två "sa jag lika glatt. "Inte tre förstås, Finblomman helammar och det förstår jag om du har svårt att ställa upp med". Sedan utvidgade jag det fina erbjudandet med att jag kunde fråga en kompis om de kan ta sig an Ettan under dagen, så att brorsan bara behöver ta Tvåan under dagen, men att de tar bägge till kvällen eftersom Tvåan gärna vill sova med sin storebror när vi är borta. Det innebär att erbjudandet var en "piece of cake offer you cannot refuse". Och det kunde han inte heller eftersom han är skyldig mig några tjänster.

Huvudrollsinnehavarna

Här är de. Huvudrollsinnehavarna i mitt drama. Familjedramat i kubik. Som just genomgått en förvandling. Fyra karaktärer har blivit fem. Och plötsligt påverkas alla relationer och roller. Nu börjar vi landa. Efter två tumultartade första månader. För mig och R och för Ettan alla fall. Fast Tvåan har nog påverkats han med. Även om han inte visar på samma sätt. Han pussar mest på lilla Trean och säger "Tycker om dig bebis". Fast han kan få till en smocka i magen på henne med. För att testa om hon skriker tror jag.

Min finblomma

Ettan kallar nytillskottet för Finblomma, välkommen till vår familj-bebis. Fast till vardags blir det mest Pruttlisa. Min lilla tjej är så speciell och jag gläds åt de stunder jag har med bara henne. Som nu. När killarna är på dagis och jag skriver på bloggen i stället för att snusa på henne... Men ni vet vad jag menar. Att snusa sin lilla bebis i nacken och på halsen nedanför öronen. Snusa in hennes goda bebisdoft och se fram emot alla stunder vi har tillsammans framöver. Jag har intalat mig själv under hela graviditeten att jag skulle bli lika glad åt en tredje kille. Men när vår finblomma kom är jag så glad att det är just hon.

Det värmer i mammahjärtat

På bilden ser ni min svägerska med min bebis (Trean) och min Ettan och deras älskade kusin. Kusinerna var så glada att se varandra i helgen. Tänk vad många fina möten man får vara med om. Och nu snackar jag inte jobbmöten. Jag menar fina återseenden. Som häromdagen när jag hämtade Tvåan först på dagis och vi gick till baksidan för att hämta Ettan, som är på en annan avdelning. Tvåan var så glad när han såg storebror att han skrek högt. Storebror i sin tur blev så glad och stolt att lillebror längtat så efter honom att han också sprang honom till mötes, också förenades de i en lång och kärleksfull jättekram. Sånt gör en så varm i mammahjärtat. Ett annat fint möte var när lilla Trean och jag åkte till Arlanda för att hämta min bror, svägerska och deras dotter(på bilden) som varit utomlands i nästan ett år. Deras tvååriga dotter sprang oss till mötes och hon var så lycklig att se min nya lilla bebis. Och min lilla tjej skrattade upp sig som bara en tremånaders bebis kan göra åt hela kusinfamiljen. Jag blir så glad och varm i själen av sånt.

Bajspåsar

Jag har mardrömmar om dem- bajspåsarna. De fyller Tvåans hylla på dagis. Jag har mardrömmar att de fyller hela dagishallen. Bajspåsar är påsar med kläder som han har bajsat ner- eller bara kissat ner om man har tur. Två gånger nu har den annars så trevliga fröken lämnat bajset i hans kalsonger och stoppat ner dem med de blöta byxorna i de förhatliga påsarna. Hur kan man göra det. I går glömde äkta mannen ta med påsarna hem. Så i dag hade jag äran att ta hand om två dagar gamla bajspåsar. Men nu har vi en deal med dagis- vi går tillbaka till blöjor på eftermiddagarna. Han blir ju generad själv stackarn. Det som började så bra i somras. Och fortfarande säger han "bajsa toaletten" varje dag. Men det är så dags då - när han redan levererat ett varmt paket i kalsongerna. Tycker ni att jag skrivit tillräckligt om detta ämne? Innan jag ens berättat om Treans blöjor? Men det vill jag bara säga; de är himmelriket i jämförelse. Som min mans kompis sa om sin dotters bebisbajs- det är som pannkakssmet. Det är väl det finaste jag hört i bajsväg.

Riskakor är kalas

Kossor och människokvinnor, förenen eder. Vi kvinnor måste hålla ihop. Vi sitter i samma båt, diar, oroar oss för våra kalvar och tjurar med mera. Men en fördel har kossor. De erbjuds inte ständigt en massa skitmat. De håller till godo med gräs och mår bra på det, vad jag vet i alla fall. Jag försöker intala mig att riskakor är rena kalasgodiset. De med cheddarsmak smakar ju nästan som gamla ostbågar i alla fall. Jag har gått med i viktväktarna och försöker gå ner i vikt. Med sunt förnuft förstås, eftersom jag fortfarande ammar. Men efter trean kom har jag ett större behov än tidigare att åter bli mitt gamla jag. Det vill säga tillbaka till vikten innan ettan. Och man kan ju inte alltid skylla på tidsbrist. Jag börjar försiktigt. Försöker promenera med trean i vagnen när jag lämnat barnen på dagis. Det gjorde jag i dag. Och killarna grät inte när jag lämnade de på dagis. Så det var en ovanligt bra måndag. De brukar gråta som värst då, efter tre långa dagar med familjen.

Naken son på restaurang

I går blev jag galen. Galen på Ettan, min 4,5-årige son. Inget ovanligt i och för sig. Det blir jag i stort sett varje dag. Men i fredags var jag påhittiga duktiga mamman som åkte med alla tre till Mulle Meck parken och körde genom hela jädra stan , eftersom Ettan och Tvåan, snart 3, är lediga från dagis på fredagar. Vi åkte med deras dagiskompisar med pappa i släptåg. Härlig dagi fina lekparken. Glada och snälla barn. Ettan lekte med sin kompis utan att de slog ihjäl varandra. Tvåan bajsade inte på sig och allt var frid och fröjd. Trean sov så sött i vagnen (hon är bara två månader gammal). Sen började Ettan konstra litte, ryckte av alla barn sina kepsar och det är en signal att vi borde åka hem. Men kompisarnas pappa föreslog lunch på Max och jag sa ja. På Max i Solna var det en halvtimme kö för att få mat så jag passade de fem barnen medan han köade och köpte mat. Ettan hade lovat att sköta sig. Det ska man aldrig be honom om. Helt plötsligt kom han med sin kompis i släptåg från lekhörnan spritt språngande naken och hoppade omkring i den överfulla restaurangen. - Varför frågade jag och kände att jag var så arg att jag kokade.
- För att du skulle förstå att vi inte ville äta hamburgare, sa han.
Då bestämde jag att det inte blir något mer besök på restaurang med mina tre barn på ett tag.