Med skräck i rösten

I takt med att familjen och åtaganden utökas försöker jag lära mig att be om mer hjälp. Som det här 40-årskalaset jag gärna vill åka till, lördag till söndag, med maken i Borås hos goda vänner om mer än två månader. Jag inser att det är bäst om be om hjälp med barnvakter redan nu. Eftersom mina föräldrar, som bor 40 mil bort, hade svårt att ställa upp och vara barnvakt gick frågan till min bror. Han svarade glatt och forcerat "Menar du barnvakt till två eller tre barn" (Han har ett barn som kan sitta still i flera timmar på en restaurang, våra barn är inte av den typen)"Två "sa jag lika glatt. "Inte tre förstås, Finblomman helammar och det förstår jag om du har svårt att ställa upp med". Sedan utvidgade jag det fina erbjudandet med att jag kunde fråga en kompis om de kan ta sig an Ettan under dagen, så att brorsan bara behöver ta Tvåan under dagen, men att de tar bägge till kvällen eftersom Tvåan gärna vill sova med sin storebror när vi är borta. Det innebär att erbjudandet var en "piece of cake offer you cannot refuse". Och det kunde han inte heller eftersom han är skyldig mig några tjänster.