Riskakor är kalas

Kossor och människokvinnor, förenen eder. Vi kvinnor måste hålla ihop. Vi sitter i samma båt, diar, oroar oss för våra kalvar och tjurar med mera. Men en fördel har kossor. De erbjuds inte ständigt en massa skitmat. De håller till godo med gräs och mår bra på det, vad jag vet i alla fall. Jag försöker intala mig att riskakor är rena kalasgodiset. De med cheddarsmak smakar ju nästan som gamla ostbågar i alla fall. Jag har gått med i viktväktarna och försöker gå ner i vikt. Med sunt förnuft förstås, eftersom jag fortfarande ammar. Men efter trean kom har jag ett större behov än tidigare att åter bli mitt gamla jag. Det vill säga tillbaka till vikten innan ettan. Och man kan ju inte alltid skylla på tidsbrist. Jag börjar försiktigt. Försöker promenera med trean i vagnen när jag lämnat barnen på dagis. Det gjorde jag i dag. Och killarna grät inte när jag lämnade de på dagis. Så det var en ovanligt bra måndag. De brukar gråta som värst då, efter tre långa dagar med familjen.