Jun 2, 2009

Dilemma

Det har gått två dagar sedan jag blev en heltidsarbetande kvinna. Och jag längtar redan förtvivlat efter Finblomman och de två terroristerna. Utkommenderad att bevaka en ny kommun och håva hem så kallade nyheter. Varför ska jag ringa halva stan i jakten på en biten papillon när jag kan vara med mina egna älskade barn?
De tre barnen möter mig i hallen efter att jag cyklat hem, svettig i regnet. Jag vill bara gråta när jag snusar min fina och starka flicka i nacken. Sedan måste jag pussa henne en timme för att komma ikapp efter en hel dag utan henne.
Barnen ter sig så mycket mer älskvärda när jag inte behöver byta varje blöja och lösa varje syskonkonflikt.

5 comments:

Z said...

Visst gör de? Jag tycker det syns i dina ögon att du saknar dem på jobbet. Och att du orkar cykla... Hur lång tid tar det egentligen??

Martina said...

Oj, oj, oj.. Det där var hårt att läsa. Skickar stora kramar för att stötta dig. KRAAAAAAAAAAAAAAAAM, KRAAAAAAAAM!

Unknown said...

Huva, nu börjar jag fasa lite för att börja jobba.... Men även om jobbet känns mindre angeläget än barnen, så tänk i alla fall vad vältränad du blir av att cykla varje dag!
stor kram

Nina said...

Så illa är det inte. Jag har nog känt liknande varje gång jag börjat jobba efter föräldraledighet. Och som sagt, jag längtar väl ännu mer efter som jag inte hinner bli trött på dem...

Kajsa said...

Jag vet. Visst är det så - så sjukt att spendera större delen av dagen borta från dem! Ska livet vara så? Det slår mig då och då även nu, men det var som värst de första veckorna efter jag varit mammaledig.