Flickor gillar smycken och män

Finblomman var med på på födelsedagsfesten för farfar i Italien med en massa amerikaner och italienare. Finblomman log åt alla och drog i halsband som vanligt. Men tydligen tyckte några att hon log mer åt männen.

-She is such a girl. She smiles at all men and she likes jewelry already. What a girl! sa ett gäng kvinnor och sedan var de tvungna att återberätta det flera gånger.

Här kan man bara inte säga så. Rättare sagt, ingen skulle väl komma på att säga något sådant? Det är som att bli dragen tillbaka till 50-talet. Eller?

Stay home moms gillar inte arbetande mödrar

Jag träffade en amerikansk mamma med tonårsbarn på födelsedagsfesten i Italien. Hon jobbade på Världsbanken i Washington DC och hon och hennes man har arbetat sedan barnen var små. Men det var endast möjligt eftersom hennes jobb var generöst och gav sex månaders föräldraledighet (två betalda tror jag) och erbjöd dagisplats i samma byggnad som hon jobbade. Men hon sa att det var tuffa år när barnen var små. Och värst var nästan den ilska hon kände från barnens kompisars mammor som valde att inte arbeta.
-De ser mig inte som en riktig mamma. En riktig mamma uppoffrar sig för barnen och slutar arbeta, sa hon.
Det finns en dold konflikt mellan arbetande mödrar och stay-home moms i USA. Det kan väl te sig ganska overkligt för oss, eftersom vi i Sverige ganska länge varit två arbetande föräldrar. Största anledningen är väl att vi inte klarar oss på en lön. Men i USA är det ganska vanligt att mamman väljer att stanna hemma till barnen är i tonåren. Anledningarna är flera; mannen tjänar tillräckligt så de klarar sig, dagis är inte subventionerat och kostar så mycket att det inte lönar sig för henne att jobba deltid och barnen måste skjutsas till sina dagis och skolor och det klarar de inte om bägge jobbar. Nu pratar jag förstås om medelklassen. Det finns förstås många miljoner med arbetande mödrar som kör barnen till mindre dyra dagis varje dag för att de måste. Men bland de föräldrar som har råd finns det en uppfattning att det är bra för barnen om mamman kan stanna hemma.
Så jag kan förstå min svärmor som tycker det är fantastiskt med det svenska systemet och aldrig slutar förundras över att hennes son "hjälper till" så mycket med våra barn.
Men samtidigt så halvdöljer hennes son hur många månader han ska vara föräldraledig inför sina föräldrar. Förväntningarna på en man är helt klart olika i olika länder. I de flesta länder ska mannen tjäna till brödfödan, annars är han ingen riktig karl.

Kärlek och äventyr

Grandpa Ken och Lillebror

När vi kom fram till denna bedårande by i Umbrien tänkte jag på att det är så här livet ska vara. Fullt av upplevelser och möten med dem man tycker om. Mera kärlek och äventyr helt enkelt. och det är ju ganska lätt med tre barn. Allt är ett äventyr för dem. Och kärlek badar jag i från mina barn. Själv älskar jag alla mest när jag fått ladda mina batterier och det har jag gjort nu.

Jag älskar riktig vinter

I am back. Med laddade batterier. Solen är absolut bästa batteriet. Vi har firat farfars 60-årsdag i Umbrien i Italien en vecka först. Sedan flög vi hem, packade om och bilade upp till Sälen för att fira morfars 70-årsdag. Det kan tyckas som en resa för mycket på raken med tre barn. Men det var värt det!
Jag har kommit fram till följande:
- Jag älskar att åka längdskidor. Jag vill att mina barn ska få chansen att lära sig åka både på längden och tvären när de är små. Generalen kan det redan.
-Jag är glad att barnens mormor och morfar och morbror med familj trycker samma sak, så kan vi göra det tillsammans (fast i två stugor nästa gång)
- Det var toppen att träffa barnens farmor och farfar och alla andra i Italien. vi måste försöka att vi träffas oftare än en gång per år.
- Min man är cool på scenen. Han spelade gitarr och sjöng med sin lika coola bror på deras styvfars födelsedagsfest.

So long

Om nio timmar drar vi till Italien!

Resfeber

Åh, vad jag skulle vilja vara snygg. Ni vet, inte vara den där typen som kommer med kräks på axeln och olika skor på fötterna och öppen gylf. Ja, nu tog jag kanske i lite. Jag brukar inte ha oturen att kombinera dessa tre saker samtidigt. Men alla saker har hänt och händer fortfarande. Förstå mig rätt. Jag gillar att ha fina kläder. Jag tycker bara inte om att köpa dem. Jag gillar att se fräsch ut, jag tar mig bara inte den tiden.
Och det har ingenting med att göra att jag är småbarnsmamma egentligen. För jag har alltid varit sådan. För två veckor sedan frågade mamma vad jag skulle ha med för kläder till Italien. Hon trodde på allvar att jag tänkt på det redan. Allt som rörde sig i mitt huvud var vilken barnvagn som skulle med och hur vi löser det med bilstolar och hur vi ska få plats med allt i tre resväskor. Och framförallt att det gäller att komma ihåg alla tre barnen när vi måste åka klockan tre på morgonen för att hinna till Skavsta i morgon bitti. Men som vanligt sådde hon ett frö i mig. Jag var nere i vårt centrum en kvart innan de stängde i söndags och hittade en jättefin tunika. Och en röd topp och en glad scarf. Det låter väl chict till mina fina blommiga gummistövlar. Vi ska ju nämligen på agroturism-semester. Jag vet inte riktigt vad det är, förutom att jag kan tänka mig att de som driver gården nog inte direkt gräver i gödselstacken. De driver ju också driver hotell för 30 personer. Och de tillverkar olivolja och vin på gården. De ser säkert så där tjusiga ut med snygga stövlar och fina jeans och någon häftig sportig tröja. Också är de i 60-åtsåldern och jag kommer inse att de är poppigare än mig. Men nu har jag en tjusig scarf i alla fall.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jo, jag nämnde boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein Läs den! Det är vågat som hon gör att lämna ut sig själv så mycket. Den handlar om henne och hur hon tacklar livet med sin manodepressivitet eller biopolära sjukdom, som man tydligen kallar det nu. Om alla hennes vändor till psykakuten och hur det går att ha familj och karriär mitt i allt detta. Den här sommaren hon skriver håller allt på att haverera. Möjligen är det här hon går för långt. Vad tycker egentligen barnen och mannen om den här boken? Men det måtte de ha diskuterat igenom ordentligt. För diskutera är ju en av de saker hon är väldigt bra på, den snygga etikforskaren. Det är en viktig bok för att förstå en vanlig sjukdom och att den kan drabba vem som helst. Och att man är väldigt sårbar när man är så medial och synlig som hon är.
Min egen svärmor var tidigare manodepressiv, en variant av det med kortare perioder av upp och nedåtkänslor, och har alltid pratat öppet om det. Men när hon fick hjärnblödning för tre år sedan försvann det. Hon beskriver att det tidigare var så rörigt i huvudet och att hon ständigt kände att hon kunde sprängas av alla starka känslor. Nu känner hon inte alls så starkt längre. På gott och ont kanske.