faran är över

Faran är över. Den röda varningsflaggan tas ner. Det var bara lilla jag som kräktes i söndags, och sedan ingen annan. Nu behöver folk inte vara rädda för oss längre. Jag hade väl en egen variant av Lillebrors febersjuka. Så här efteråt känns det ganska bra att inte ha ätit på fyra dagar...

Sömn

Sömn.
Jag har ett komplicerat förhållande till sömn. Har alltid haft det.
Jag som är ångloket själv, förutom under några år för länge sedan på gymnasiet.
Men det här med sömnen. Det kan knäcka mig.
Faktiskt att det har hjälpt att få barn. Att amma gör mig så trött att jag somnar snabbt.
Men ibland går det inte i alla fall.
Det var nog sviterna av kräksjukan och oro för Finblomman, som fick mig att ligga vaken.
Sov gott kära vänner, för det ska jag göra i natt.

jag bara undrar

Jag bara undrar:
1. Vem kommer att kräkas här näst?
2. Vill mormor och morfar verkligen ha kräksjukan i julklapp?
3. Vem ska städa det gula huset? Jag säger som Lillebror; JAG VILL INTE.

Stackars Finblomma

Älskade Finblomman är sjuk. Men när maken och jag gled in på barnakuten i dag med henne kändes det annorlunda än tidigare besök. Jag var inte lika orolig. Hon är väldigt förkyld, har svår hosta och sov knappt i natt för det täta snoret. Jag hade packat med min julstrumpestickning och tidningar till maken. Vi har ju varit med förr och vet att det kan ta tid. Men vi fick snabbt träffa en bra barnläkare som kollade att hon inte hade biljud på lungorna och ordinerade hostmediciner. Alltså vanlig förkylning. Han noterade att vi kunde alla medicinerna på våra fem fingrar. Och vi berättade om de mindre roliga besöken på samma akut med en fem veckor gammal Lillebror som då fick RS första gången och när generalen haft astma attacker.

När vi åkte hem var vi ännu mindre oroliga. Visst har vi några jobbiga hostiga nätter framför oss. Men det är så skönt med tredje barnet att man vet att det finns ett ljus i tunneln.

Fast det var en sak jag inte sa till läkaren; Att jag kräktes i natt och hade feberfrossa. Så nu är frågan vem som kräks härnäst.

Notera: bra dag

Så här mycket såg vi av luciatåget.
I dag är det en bra dag. Notera detta. I dag är det en bra dag.
Jag inser att jag gnällt en del senaste veckorna. Men idag har vi flyt. Vi var uppe tidigt hela familjen. Kvart över sju var det samling på dagis för luciatåg utomhus. Generalen var tomtenisse och lillebror pepparkaksgubbe. Friska och söta och glada bägge två. Trots regnet. De minsta barnen på dagis lyftes ut som små paket i sina tjocka korvutstyrslar (overaller under lucialinne eller tomteklädsel) och de turades om att gråta högjutt. Men luciasångerna hördes ändå. Och fint var det. Sedan gick vi in och åt lussekatter.

Att bli bekräftad

Jag har ett stort behov av BEKRÄFTELSE och mycket mer så när jag inte jobbar, utan är hemma med barn. Särskilt när de är griniga, vilket de ofta är, och inte ger mig den BEKRÄFTELSE på att jag är smart och med min tid, som jag behöver.
Men i dag fick jag det på ett annorlunda sätt. Jag ringde runt till alla föräldrar i killarnas dagisgrupper för att ta tag i en presentinsamling till fröknarna till jul. Och jisses vad alla prisade mitt initiativ. Jag, som dragit mig för att göra dessa samtal, blev ju riktigt stärkt av att göra detta.
Kanske ska jag be föräldrarna, som betalning för min insats, att de ringer mig en gång i veckan och påminner mig om hur bra jag är.

två gånger om

Jag läser veckobrev från jobbet. Nu har det hänt igen. En kollega har fött barn. Det är andra barnet hon får och jag hade ingen susning om att hon var gravid. Den här gången är det väl mer förklarligt- jag har varit föräldraledig och vår arbetsplats är mycket större nu. Men första gången var vi gravida samtidigt och jag anade inget. Hon födde två månader efter mig och hon sa inget till någon tror jag, förutom chefen. Och hon tvingades sitta och lyssna på ett helt gäng med gravida med alla möjliga åkommor, utan att delta och utan att berätta för oss. Hoppas hon berättade för några den här gången. För visst blir det roligare då?!