Sep 17, 2009

Maratonmål?

Lillebror har varit sängliggande till i dag. Men i dag, äntligen, kan det ha vänt. Tydligaste tecknet var att ingen utom honom fick utrymme att säga något vid matbordet. "Mamma, lyssna nu, på mig nu, LYSSNA NU säger jag, vet du att".
Storebror generalen hann dock med en snabb rapport från kärlekslivet från på dagis:
"Mamma, jag skulle ju gifta mig med E. Men nu säger hon att kanske träffar hon någon när hon börjar skolan som hon hellre vill gifta sig med. Men då sa jag att det gör inget, för då gifter jag mig med S istället."
Finblomman dansade sin obligatoriska egna dans under middagen. Två armar vevanden i luften i fem minuter som hon sedan avslutar med en hälsning som för tankarna till en tidigare diktator i Tyskland. Sedan storskrattar hon och brorsorna.
Och maken ser ut som han just sprungit i mål efter ett maraton. Så känns det när man oroat sig för sitt sjuka barn och varit hemma med det under fyra veckor.

5 comments:

Unknown said...

Vilken pärs! Men skönt att höra att han är på g igen. Ska bli kul att träffas när ni väl har hämtat er allihop...kram

Liv said...

härligt att han börjar bli sig själv igen! vi har tänkt på er!

Martina said...

Gud vad skönt att höra. Tänk så mycket ostudsat studs han måste ta igen nu..

nillas liv på pinnen said...

Såsmåningom kanske du, liksom jag, kommer sitta och nostalgiskt tänka tillbaka till de där middagarna...

Säger trebarnsmamma vars barn är på väg att flyga ut. Var tog åren (och barnen) vägen liksom???

Nina said...

Tack för hurrarop! De behövdes, Ankin, Liv och Martina!Nilla, vad roigt att du hittade hit. Jag vet, jag nästan saknar middagarna redan. Fast bara nästan.