En öm tå

Idag frågade en mycket upprörd kvinna mig på telefon om jag kunde stå för det jag gjorde. "Du kan inte vara stolt över vad du skriver som journalist?"
Jag höll på att erkänna att hon trampade på en öm tå där. Men eftersom hon redan skrikit på mig i en kvart insåg jag att det nog inte var henne jag skulle prata med om just detta.
Hon sa bland annat till mig "jag hoppas att du blir våldtagen och att det hamnar i tidningen". Hon visste inte att journalister skriver notiser på polisens uppgifter. Att hon kände sig identifierbar i en notis beror på att hon och de i hennes närhet känner igen händelsen när de läser den.
Men en sak hade hon rätt i. Jag är ofta inte alls stolt över det jag gör. Och ändå jobbar jag bara på lokaltidning.

Tuffa straff

Finblomman är som jag kanske nämnt en van kåkfarare vid ett års ålder.
Generalen och hans tjänstvillige kapten-lillebror- straffar Finblomman för en rad förseelser. Bland det värsta hon gör är att förstöra deras byggen. Riva teckningar är lika illa. Om hon har tur får hon villkorlig dom. Då blr hon bara förvisad ur rummet. Är de hårda hamnar hon i fängelse. Då täpper de till ingången till hörnan mellan sofforna med lådor och sätter lillasyster där. Efter en stund hör vi henne gnälla- hon försöker förtvivlat att rymma. Vi spänner ögonen i fängelseledningen och säger till dem att flickan faktiskt inte är straffmyndig.
Men det hjälper inte.
Det är inte lätt att vara minst i familjen.

hela Sverige på toaletten

Jaha. Så är jag då med i Facebook. Sist av alla nästan. Och inte vet jag om livet är så förändrat. Fast ännu fler personer får ju förstås chansen att ta del av mitt intressanta liv och jag deras.
Som om det inte räckte att jag ofta har tre barn med mig på toaletten. Nu känns det som hela Sverige ska in där. Jag ska nog oftast regla dörren i alla fall.

Fritt fram

Nu kära vänner som inte har gmail-konto och som kanske tröttnat på att läsa min blogg för att ni inte kan kommentera. Nu är saken kirrad. Det var bara en liten inställning jag behövde ändra. Vilken tur att man får hjälp ibland! Nu hoppas jag på många kommentarer.

Spräckt glas

Spräckte ett glas i tusen bitar i jobbkafeterian. Sedan gick jag till Robert's Coffee och fick en gratis latte -eftersom jag hade ett av deras samlarkort med nio stämplar. Det påminde mig om alla andra stämplar jag fått och dagar jag passerat in och ut  på jobbet. Försumliga dagar och grå dagar. Så meningslösa. 

Sparka boll och köra gaffeltruck

Jag sa godnatt till Storebror och kommenterade att det verkade som om han hade haft ganska kul på fotbollsträningen trots att han inte vill åka dit först.
- Jo, jag vet. Jag tänker så här: det är lite som att gå till jobbet; om om man vore jägare eller körde gaffeltruck eller något sånt. Det är aldrig så roligt innan, men när man väl är där, är det ganska bra. Det är lite samma sak med fotbollsträningen faktiskt.

Ängel på Ica Maxi

Dagens ros vill jag ge till den person som räddade mamman och barnen efter ett långt Ica Maxi besök i Nacka. Vi hade varit hos några kompisar och lekt halva dagen och var lite trötta. Men kompisen hade en väldigt härlig bred hängmatta i starka färger som jag blev sugen på. Den var förstås inhandlad på Ica Maxi där hon bor- en affär som vi vi inte har där jag bor. Så mamman lovade barnen att hon skulle köpa något till dem om de följde med och letade efter hängmattan. En och en halv timme senare hade vi mycket mer än en hängmatta och present till barnen i kundvagnen...
Vad mamman däremot INTE hade var sina bilnycklar.... För de hade hon lånat ut till Finblomman- inget smart. Killarna började reta varandra allt mer och vingla och krångla som de gör när de är trötta. Finblomman var trött på att sitta i vagnen. Och mamman kände paniken komma farande.
Då gick hon till informationsdisken. Där hade en vänlig person lämnat in nycklarna för mer än en timme sedan. En mycket lättad och tacksam mamma kunde åka hem.